Som barn var jag en liten djävul med horn och svans. Men jag hade även mina milda studer, då mitt lömska lilla hjärta fylldes av medlidande och empati.
Jag tyckte synd om barnen i Afrika.
En dag gick jag igenom mina gömmor och satte samman ett gäng mer eller mindre nödvändiga och livräddande pinaler; en stor tickande väckarklocka, en samling svenska silvermynt (minnet säger mestadels femtioöringar) och färgkritestumpar. Kanske fanns det något litet målarblock i samlingen också. Ned åkte alltsammans i ett brunt postpaket, på vilket "AFRIKA" bokstaverades stort och tydligt. Sedan budades min hjälpsändning till posten med min pappa. Om han verkligen lade den på lådan undrar jag än idag. Om så är fallet vore det intressant att höra hur det hela föll ut. Om väckarklockan orsakade ett stort brevbombspådrag, eller om paketet överhuvudtaget tog sig utanför kommunens gränser. Det kan ju uppstå en viss problematik då man adresserar en försändelse till en hel världsdel. Afrikanerna kunde ju till exempel bli osams om vem som skulle få behålla de där svenska småmynten... Dessutom bör mången postanställd ha kliat sig i huvudet inför den något tvetydiga adressaten. Kliat sig hårt - tillräckligt för att samla ihop en ansenlig DNA-mängd under naglarna.
Kanske smugglades paketet helt enkelt ned i en svart sopsäck så snart brevlådan tömdes. Men det hade varit synd på en så fin klocka...