Ok, vi tar det från början.
Grunddefinitionen av att vara feminist:

- man ser att det finns en ojämlikhet mellan kvinnor och män i världen,
- man anser att detta är fel; att det är något som borde ändras.

As simple as that. Det handlar om jämställdhet: att individens kön inte ska begränsa dess möjligheter - inte om att bränna män på bål. Detta kan väl ändå de flesta skriva under på?
Fördomar om håriga armhålor, manshat och bittra domedagsprofetior är däremot effektiva mytbildningar för att skapa en rädsla och mysticism som skrämmer bort folk och gör ordet feminist så provocerande, när det egentigen är så självklart.

Därför blir jag så irriterad när jag hittar detta inlägg på en blogg.

"Slog mig då här om dagen att über feminister måste i stort sett vara barnlösa......för hur i hellskotta ska de annars kunna genomlida en förlossning och samtidigt känna sig förbannat jämnställda med männen, måste ju gå emot deras principer."

Den här människan, tillika icke-feministen, har uppenbarligen inte fattat någonting. För henne ter sig feminism och barnafödande som två oförenliga motpoler. Som om feminism skulle handla om någon slags barnslig sandlådefajt där kvinnan korsar armarna över bröstet, snörper på munnen och vägrar att bli gravid och gå igenom en förlossning av det enkla skälet att hon ser det som orättvist att hon ska gå igenom förlossningsvärkarna medan fadern slipper. Det här är ju urlöjligt! Jag tror nog att de flesta kvinnor, uttalade feminister eller ej, är stolta över sin förmåga att bära och föda en ny liten människa. Säkerligen är det många som någon gång under graviditetens gång beklagar sig över att det är de och inte pappan som måste gå igenom de jobbiga värkarna, men denna klagomekanism är ju inte på något sätt ett uttryck för militant feminsim.
Feminism handlar inte om att nöta och blöta och beklaga sig över de uppenbara biologiska skillnader som faktiskt finns, utan om de sociala, kulturella och strukturella oegentligheter som föreligger mellan könen.