Jag har gått och funderat på en sak hela kvällen.
Läste en annons för en frisersalong och noterade prislistan med den sedvanliga graderingen av barn-herr-dam i stigande skala från billigt till dyrt. Jag tycker det är mycket märkligt det där. Det är väl självklart att frisören ska ha fler sedlar i handen om han eller hon stått lutad över en kvinnlig kund med fem kilo hår på huvudet, precis som en man som gjort en tiominuters-sejour i frisörstolen och endast underkastat sig ett fåtal snabba chop-chop från saxen ska koma billigare undan. 
Men omvänt då?
När kvinnan kommer in med en kort pojkfrisyr som enbart behöver en liten finputsning? När mannen är stolt ägare av en lång, tjock hårman som får visarna på frisörens armbandsur att snurra okontrollerat. Vad händer då? Får kvinnan fortfarande punga ut med lika mycket som sina mer håriga, tidskrävande systrar? Och mannen med Simson-håret - kommer han verkligen undan med fyndpriset enbart för att han kan peka ut manpriset i prislistan? Visst borde kvinnan i det första fallet känna sig lika snuvad på konfekten som frisören i det andra?
Kanske sluter frisören ett "unikt" avtal med varje kund som bryter mot prislistans inneboende könsprinciper. Kvinna med kort, okomplicerad frisyr - "du kan få samma pris som killarna". Man med 'kvinnohår' - "ledsen, men du får betala lika mycket som frugan."
Det är ju faktiskt inte så enkelt att alla kvinnor har långt hår medan alla män har kort dito.

Så till min fråga: Varför baserar man inte prislistorna hos frisörerna på hårläng, -mängd och -kvalité istället för kön? Vore inte det oändligt smartare, smidigare och i vissa fall även diskretare? Hur tar man till exempel betalt av en person som befinner sig mitt i ett könsbyte? Ska man basera pengaflödet ur plånboken på det gamla könet eller det nya?
Där fick ni något att fundera på.