Tjufäktning - eller En eftermiddag med döden

Dags för sista(?) vykortet från Sevilla.
Det kommer från Real Maestranza. En av Spaniens vackraste byggnader och tillika dess näst viktigaste tjurfäktningsarena.

* * *

Jag hade nog aldrig kommit iväg på denna dödens föreställning om det inte varit för en amerikansk bekant med försmak för det grymma, som redan besökt los toros och fått blodad tand.



Det är precis så hemskt som man föreställer sig. Kanske lite värre.
Dock pågår en corrida under en hel eftermiddag - jag tror vi tillbringade nära fem timmar på de kokande stenläktarna - och för varje tjur som livlös släpas ut från arenan av blir man lite avtrubbad. Sex tjurar fick sätta livet till framför ögonen på oss - en efter en. Ingen av de unga tjurfäktarna lyckades dock få till den slutgiltigt dödande stöten med sitt spjut, så samtliga tjurar mötte döden i de upprepade knivhuggen mot huvudet från någon av de många funktionärerna. 
Ljudet. Åsynen. Fruktansvärt.  





Sanden på arenan kallas albero och är ofattbart gul. Som smält guld i solskenet. 
En liten blåsorkester inviger corridan genom att spela en paso doble medan deras instrument blänker i solen.
Läktarna är fullsatta, förutom den remsa som är allra mest utsatt för solen. Där är biljetterna billiga, men platserna i skuggan är sannoligen värda sitt högre pris då det går vågor av värme i luften inne i arenan, som förvandlas till en regelrätt gryta.


 

Sedan följer en högtidlig ceremoni med alla inblandade (utom tjurarna). Novilleros, banderilleros, picadores, mulåsnor och hästar om vartannat. Den lilla blåsorkestern levererar under hela corridan sina karakteristiska trumpetanden.




När tjurarna först släpps in på alberon dundrar de fram som riktiga åskväder. Naturkrafter. Musklerna spelar som enorma maskinverk under huden som glänser i solskenet. Novilleron (=ung tjurfäktare som ännu inte nått högsta graden) ser ut som en liten docka i sin glittrande ljusdräkt.

Men en corrida är aldrig på lika villkor. Visserligen blir en av tjurfäktarna skadad under kvällen, men varje tjur som beträder sanden är oundvikligt dömd till döden. Redan innan den gör sin entré får den ta emot stick och hugg i nackmuskeln, för att ilskna till och samtidigt försvagas en aning.
 Det som följer är en utdragen dödsdans.
Allteftersom försvagas tjurarna i dödskampen, deras sidor börjar glänsa av rött blod och deras alltmer rosslande, ojämna andhämtning ekar högt mellan läktarna.




Så fort en tjur dött, släpas den ut från arenan av festsmyckade mulåsnor.
Spanska farbröder med vita skjortor och läderbrun hud puffar på sina feta cigarrer och lever sig med under hela föreställningen och visslar, buar och ropar "Bravo!".




Det är ett gruvligt skådespel, men någonstans var det samtidigt vackert i all sin brutalitet.

* * *

A las cinco de la tarde.
Eran las cinco en punto de la tarde.
Un niño trajo la blanca sábana
a las cinco de la tarde.
Una espuerta de cal ya prevenida
a las cinco de la tarde.
Lo demás era muerte y sólo muerte
a las cinco de la tarde.

* * *

Den stora gåtan måste väl ändå vara att denna företeelse fortfarande tillåts förekomma. När man satt på åskådarbänkarna kändes det som att man flyttades flera hundra år bakåt i tiden, som att tiden stått stilla på världens tjurfäktningsarenor medan den övriga världen rört sig framåt.
Och så fortsätter det.


Kommentarer
Postat av: anne

usch, gillar inte det där..

2009-07-27 @ 15:54:20
URL: http://annebertelsen.blogg.se/
Postat av: Alessandra

Åh så fina bilder!

Måste verkligen ha vart en upplevelse att se detta :)

2009-07-27 @ 23:02:20
URL: http://alessandra.se
Postat av: Alessandra

Förstår det! Ska oxå gå på det om jag eller när jag åker till Spanien! :)

2009-07-28 @ 22:17:40
URL: http://alessandra.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0