Efter en lång, energisugande lördag sitter jag äntligen uppkrupen på soffschäslongen med täcket runt benen och värmer mig på en kopp vaniljte.
Vi har fått igång vårt trådlösa internet, så förutom tekoppen balanserar jag även min lilla bärbara i knät.
Sambon i sin tur sitter vid den stationära datorn i rummet intill. Då och då hör jag lite tangentbordsknatter genom väggen. Bra - då vet jag att han lever.



Det kallas t e k n o l o g i, gott folk - och det är tack vare detta underbara fenomen som vi inte längre behöver vara sociala i längre utsträckning än nödvändigt.  

Nu ska jag logga in på msn och fråga om han inte kan komma hit med ett glas vatten...