Var ute på en promenad med mamma förut, och stötte på en lång, fet huggorm - den största orm jag någonsin sett utanför Skansen! Jag reagerar alltid ganska starkt när jag stöter på ormar; blir nästan lite ormlik av mig jag också. Så jag började stampa med fötterna och väsa mellan tänderna åt den - satan vad blodtörstig jag kände mig! Och ormen lyfte sitt huvud mot oss och väste tillbaka - och väsandet var så starkt att det verkade gå genom en förstärkare. Kände att jag var tvungen att ta några kort med mobilen för att skicka till Andreas,så att han inte skulle behöva gå miste om denna fängslande naturupplevelse. Tyvärr har jag inte världens skarpaste mobilkamera, så det Andreas fick se liknade väl mest en liten förkolnad daggmask.Tekniken kan inte fånga allt. Men jädrar, vad stor den var... 



  Det här inlägget var en kamp att skriva. Sedan Andreas tappade tangentbordet i golvet så är mellanslagen en utmaning att få till - en ganska frekvent utmaning dessutom, med tanke på att de återkommer efter varje ord.