Vill inte, vill inte, vill inte. Men. Jag ska ge det en stund av min tid i alla fall. Om jag får en stor kopp kaffe att krama tills knogarna vitnar.

Apropå det förra inlägget och mat och ätande - jag känner fortfarande av sviterna efter paltkoman som satte in efter dagens lunch. Eftersom både Andreas och jag nu har klippt alla band till sommarlovet så klämde vi in en utelunch idag. Det behövs ibland - ganska ofta - för att sticka hål i vardagsschemat.
Buffé. Mat fanns i sådana mängder att det aldrig behövde bli tal om det där med att slicka tallrikarna rena.