Vi bor i ett ordningsamt hyreshus där vi är de enda som drar ner medelåldern från vad som annars skulle streta över hundrastrecket.
I trapphuset finns en prydlig rollatorparkering och i PRO:s källarlokal sitter gråpermanentade små tanter i randiga tröjor och stickar och syr. Jag använder förvisso en hel del randiga tröjor, men i övrigt vare sig handarbetar vi eller går på hjul. Vi sticker ut.
Idag har jag sprungit fram och tillbaka genom källargången ett antal gånger, jäktandes mellan tvättstugan och lägenheten. Det finns en tydlig förrådstrend därnere.


Det ska vara välplockat i förrådsutrymmena. Städat. Sakerna ska vara staplade på varandra och förpackade i lådor och koffertar. Golvytan ska vara fri så att utrymmet kan snyggas upp lite med en matta.


Helst ska man ha en dörrmatta också. Som på bilden ovan. Så att man kan torka av sig på fötterna. Det blir liksom hemtrevligare nere i källarburarna då.

Andreas och jag har ju inte alls fattat det där. Vårt förråd är en enda röra av stora flyttkartonger med okänt innehåll och bokhyllor som blockerar ingången och gör allt annat otillgängligt. Idag slog det mig: Undrar hur många av våra prydligt permanentade grannar som stör sig på vårt förrådskaos varje gång de passerar?! Som skakar på huvudena och suckar över den förtappade ungdomen.

Vad pinsamt. Vi får nog spika upp en tavla eller något...