På jobbet tidigare idag.

En tio-årig flicka utbrister med eftertryck:
"Vilken GAMMAL väska du har...!"  och tittar på mig som om jag vore fattig.
(Observera att jag för att spegla hennes verkliga förvåning egentligen hade behövt avsluta repliken med inte ett utan åtminstone tre utropstecken.)



Till saken hör att min väska fortfarande kan hävdas tillhöra kategorin "relativt nytillverkad". Skulle tro att den hunnit fira sin ettårsdag, men inte så mycket mer, sedan den lämnade den kretianske hantverkarens presumtivt valkiga händer. "Old school" - visst. En lagom sliten skinnväska som verkligen andas "skola, höst och gammaldags" var ju precis vad jag ville ha.
Men "gammal" som i "fattig"?!

Är det måhända det folk tänker om mig när de ser mig vandra runt på stan med min väska dinglande i ena handen; "Stackars fattiga flicka som inte har råd att köpa sig en ny väska som inte är lagom sliten och andas 'skola, höst och gammaldags'"?



Kanske borde jag rota fram en snobbigare väska ur garderoben? Eller åtminstone bryta av med mina helaste, renaste och dyraste kläder? Prassla med sedlar i den andra handen? Eller... eller varför inte dra nytta av situationen och se lite lagom sorgsen och underdånig ut och skramla lite med en tom creme fraiche-burk mot folk på gatan? Kanske skulle jag på bara några minuter få ihop kaffepengar för flera veckor, bara genom att diskret skaka lite på min gamla fattigväska och på så vis väcka andra medmänniskors välvilja.
Kanske, kanske skulle det fungera så bra att jag efter ett tag skulle få byta ut den lilla creme fraiche-burken mot en Bregott-bytta.
Hmm...