Vi hade våra tevefavoriter hemma när jag var liten. Fredagsmys var under en period synonymt med hemmagjord köttfärspizza och American Gladiators på teve. Det var väl aldrig "mitt livs favorit", och definitivt inte mammas, men en uppspelt lillasyster och pappa brukade göra ett ganska bra jobb med att imitera muskelpaketen på golvet bredvid teverutan.
  Igår kväll när jag låg med näsan fastklistrad i Neil Strauss ganska vidriga men fängslande bok Spelet, och stackars lille spelberoende Andreas för första gången någonsin i världshistorien kände sig tvingad(!) att spela online-poker längre än han själv egentligen ville (han kunde tydligen inte sluta trots att linserna höll på att torka fast i ögonen på honom, eftersom jag fortfarande var uppe och ville läsa ut min bok innan jag gick och lade mig. Så där låg han och gnydde och tyckte synd om sig för att han var tvungen att spela poker - det var det bisarraste ögonblicket i mitt liv!)
  Hursomhelst, som så ofta annars var teven på som bakgrundsackompanjemang (taskigt miljötänk här, eller bara brist på miljötänk överhuvudtaget), och klockan blev bara mer och mer och plötsligt dök de upp där i rutan, mina gamla vänner, gladiatorerna. Något särskilt kärt återseende var det väl visserligen inte, men det var ändå roligt att se det igen, att få en ny titt på min familjs gamla helgunderhållning. Vad patetiska de ser ut, gladiatorerna. De ser verkligen ut som monster allihop; tjejerna med överstekt solariehud (alternativt lite för mycket tid spenderad i brunutansol-duschen), sminkade som After dark, med enorma kalufser på huvudet och kroppen en muskelmassa upp-pushad på de rätta ställena och ett slagfält där naken hud och glittrigt tyg slåss om att vinna störst territorium, och huden ofta vinner på knock-out. Och killarna... ja, de ser faktiskt ut precis som tjejerna fast med mindre hår och mer sparsamma med kajalen. Det blir lite av en strippklubb för broilerkycklingar... men det kan väl vara kul det också...

    


    


  




  Nördigt...!