Dagens störiga

Något jag stör mig på är personer som under flera dagar (ibland veckor!) för intensiva priskrig mot varandra på Traderas auktioner; bjuder över varandra gång på gång, non-stop.
 Det säger ju sig självt att om man startar detta budgivningskrig flera dagar innan auktionens slutdatum så kommer den slutgiltiga summan med stor sannolikhet att pressas upp betydligt högre än vad den annars behövt göra. 



Varför inte ligga lite lågt, invänta rätt tillfälle och med lite tur få hem sin vara för en betydligt billigare penning?

Varför förstår inte folk att det är totalt oviktigt att "leda ligan" under hela väntetiden?
Att det enda som räknas är att ha högst bud då sluttiden tickar in?
Eller lever de kanske efter parollen "det är inte målet som räknas, utan vägen dit"? 


Striptease och annat otyg

Så ligger då Sveriges äldsta strippklubb ute till försäljning på blocket.

Jag tycker "strippklubb" är ett lite väl endimensionellt begrepp för denna typ av verksamhet.
Varför inte bara benämna saker vid deras rätta namn och kalla det "köttmarknad"?
En köttmarknad där ditt kön avgör om du är hungrig kosument eller saftig köttbit.



Det finns inget som gör mig så själatrött som dessa aldrig utdöende inrättningar och sedvänjor som motarbetar all uppnådd samhällsutveckling och fortsätter att propagera för den så sorgligt fantasilösa bilden av kvinnan som främst en kropp. 
Det är denna - ibland dolda, ibland synliga - inställning som ger oss sunkiga hålor som Maxim och barnförbjudna hyllor i tidningskiosken.
Naturligtvis finns det även manliga strippor. Chippendales och filmen "Allt eller inget" är det första som poppar upp i huvudet på mig. Visst existerar de, männen som klär av sig för kvinnors pengar, men de är i sanning en liten minoritet och undantagen som bekräftar regeln. Och när en man klär av sig är det humor, det är glimten i ögat. Kvinnliga strippor slingrar sig däremot runt pålar på klubbar i vart och vartannat gatuhörn, världen över, varje natt - på allvar.  

Visst, visst - vuxna människor gör vad de vill. Men då ska väl det gälla alla, och inte bara "konsumentsidan"? 

Hade jag pengarna skulle jag köpa klubben och öppna ett genusuniversitet med obligatorisk närvaro för alla gamla kunder.


Kylslaget

Finns det något värre än att frysa när man inte borde göra det?!
Ni vet;
man sitter uppkrupen i ett varmt soffhörn med tofflor på fötterna och ett täcke runt kroppen, dricker försiktigt från tekoppen vars innehåll är så hett att man nästan bränner sig - och ändå fryser man ända in i själen.



Utanför fönstret har termometernålen sjunkit till nollan, och snart kommer frosten att måla gräsmattorna vita. Över min hud har den redan brett ut sig. Händerna är så kalla att jag börjar misstänka att det rinner isvatten i mina ådror.
Nej, usch för att frysa när man sitter inne i värmen.
Snacka om bortkastat!
Nu ska jag tröstgoogla vetekuddar.




Allt på bilderna kommer från bluebox. Varmvattenflaskorna ska fyllas med hett vatten, och både nallen och (de gräsligt fula) tofflorna kan stoppas in i mikron.


Ice ice baby



Jobbet avslutades med en timme som fystränare/"sambandscentral", placerad på en stelfrusen fotbollsplan med ett tidtagarur i handen. Sedan gick jag hem; fort, fort på fötter som nästan domnat bort av kylan som krupit upp genom sulorna.
Faktum är att jag i nuläget istället för händer och fötter har stora isklumpar längst ut på mina armar och ben.
Bäst att hämta några bunkar att samla upp smältvattnet i medan de så sakteliga tinar upp igen. 

Angående de gröna tomaterna i föregående inlägg; det var alltså balkongodlade tomater som inte hunnit riktigt hela vägen i mål i mognadsprocessen. Helt okej att äta ändå, om man steker lite på dem, och smakade riktigt fint!)


Missöden i tevesoffan


Platsen där allt utspelade sig.

Missöde 1: Gissa vem som tappade sin lyxmacka-med-svampstuvning på golvet? Med stuvningen nedåt? Andreas skrattade rått åt mig - det var ju inte han som fick skrapa fyllning från golvet och rädda det som räddas kunde...

Missöde två (räknas kanske inte som ett direkt "missöde" utan mer som en "besvärande insikt"): Familjen i kvällens avsnitt av "Sveriges fulaste hem" hade en precis likadan lampa som vi har i hallen. Känns viktigt att ingå i försvarsposition här och påpeka att denna finfina lampa inte alls bar skulden för den anskrämliga helheten.

Missöde tre: Tekulan sluter inte tätt, så nu får jag sila mitt glöggdoftande(!) pepparkakste mellan tänderna när jag dricker det.

Missöde fyra, fem och sex måste väl ändå vara dessa tre damer som just nu underhåller mig på dumburken?







Sara går till tandläkaren

Tecknade serier gillar väl alla och här kommer en om mitt tandläkarbesök...



Förmiddagen gick mest åt till att ladda inför nämnda event.
Och som jag laddade - munhålan skrubbades och fejades tills den blänkte som en spegel i motljus.




darriga ben trampade jag min cykel mot folktandvården...



...tvingades som vanligt tillbringa alldeles för många självande minuter i väntrummet...



...och hann bli ungefär så här nervös innan jag äntligen blev insläppt i behandlingsrummet där...



...jag valt att censurera bilden på grund av obehagliga scener. Aj.



Fast där tog jag i lite. Eftersom jag slagit ut en bit av fasaden så är försäkringsbolaget inblandat, så det blev mest prat om papper och blanketter. Dock fick jag underkasta mig en liten dust i patientstolen då jag fick min kännetecknande  missfärgning nedslipad och borttrollad.

Nu: hemma i tryggheten igen med fina, enfärgade framtänder och en kaffekopp i handen - redo att börja missfärga på nytt med andra ord!

Sådär. Slut på serien.




Inte en vanlig onsdag

Igår kväll var inte en kväll som alla andra.
Det som gjorde den annorlunda var
svavelosande rök som tog över trapphuset och sipprade in i lägenheten; grannar som trampade runt på trottoaren utanför och män i blåställ som sent om sider anlände och gjorde sitt.
Halv tolv ringde de blåa männen på dörren, informerade oss om att pannan i källaren slagit fel och att vi kunde stanna, men att vi borde öppna fönstren.
Efter den sena påringningen kunde jag äntligen släppa min inre bild av hur hela huset skulle flyga i luften och upplösas i ett dammoln.

Efter all anspänning fortsatte jag kvällen i samma nervkittlande anda;




*
Slamret nere i källaren fortsätter, och nu på morgonen har en lyftkran utanför huset anslutit, och män i bredbrättade hattar kisar fundersamt mot taknocken.


Tåtrubbel



Igår: skar upp tån när jag halkade ner med foten i duschbrunnen.
Idag: Nämnda tå behövde extra spelrum och jag fick glappa omkring i A:s dojor.
Glapp, glapp.


Svältexpressen


Usch, jag blir så ledsen. Jag klickade runt lite och hamnade av en händelse på en så kallad pro-ana-blogg - det vill säga en sådan som hyllar det anorektiska kroppsidealet. Den unga bloggerskan presenterar en diet-plan för de kommande 50 dagarna - och jag kan för mitt liv inte förstå hur en människa ska kunna överleva eller ens fungera någorlunda på detta fasansfullt låga kaloriintag.

De tio första dagarna:
Dag 1: 500 kalorier (el mindre)
Dag 2: 500 kalorier (el mindre)
Dag 3: 300 kalorier
Dag 4: 400 kalorier
Dag 5: 100 kalorier
Dag 6: 200 kalorier
Dag 7: 300 kalorier
Dag 8: 400 kalorier
Dag 9: 500 kalorier
Dag 10: Fasta



I ett annat inlägg resonerar den stackars flickan så här:
"/.../ nu har jag en ny regel; Om jag äter en måltid så måste den bara bestå av en grej. Här kommer ett exempel på hur en dag kan se ut:
- Frukost: Ett äpple.
- Lunch: -
- Middag: Sallad.
Ser ni? Bara en grej på varje måltid, liksom. Typ inte ett äpple och en macka på frukosten. Utan bara ETT äpple. Finito (eller vad nu spanjorerna säger)."



I ytterligare ett inlägg
låter det på det här viset:
"Måste, måste, måste klara det här. Vågen ska stå på 38 kg! Nu är det jag som har kontrollen över kroppen och inte den som har kontroll över mig. Get it?"


När jag klickar runt lite bland kommentarerna känns luften i rummet riktigt tung över axlarna. Små förvirrade flickor utbyter ivriga hejarop under sin gemensamma jakt på den kropp de tror ska höja deras människovärde, men som i själva verket kommer att svika dem och inte ens kunna sköta sina livsnödvändiga funktioner.
Jag önskar - önskar! - att dessa små förvirrade själar på något sätt ska komma till insikt och förstå vad de driver sig själva in i och vad som väntar vid vägens slut. Men jag vet också att ord inte räcker för att stoppa dessa barn som tror att de funnit svaret på livets gåta.


Ett hjärtknipande citat som skickar kalla kårar upp och ner längs ryggraden på mig får avsluta detta inlägg i all sin groteska enkelhet:

"Nothing tastes as good as thin feels..."


Bilder: 1 2 3 4 5


Best of.

Fru Anka om att tillfredsställa sin make, avundsjuka, miljonärer som ser ut som "jävla bondlurkar" och varför hon äter brosk.



Ja, ni.


Sju skäl till att Anna Anka är en tidsresenär

Den här listan var ett riktigt latmansgöra. Jag behövde inte klura ut ett enda skäl på egen hand. I sin artikel på Newsmill serverar Anna dem själv, i citatform, trädda på pärlband och serverade på silverfat:


Foto: Thomas Engström

1. Anna om USA: "USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män. Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

2. Anna om svenska pappor: "Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet."

3.  Anna om amerikanska pappor: "En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än tjugo minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

4. Anna om kvinnans roll i förhållandet: "Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid vara snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

5. Anna om svenska kvinnor: "I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

6. Anna om det förträffliga med amerikanska mamors uppfostran: "Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

7. Anna om sitt mål: "Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor. Jag har brutit upp från Jantelandet. Jag önskar att fler kvinnor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare."

* * *

Okej. Vi tar några sekunder och försöker smälta Annas svada. 
När den första reaktionen lagt sig och det slutat att vissla ur öronen, sväljer jag alla arga ord och försöker komma ihåg att man ska önska sina medmänniskor det bästa.

Så: jag glädjer mig åt att denna grottkvinna tycks ha hittat sin forntidskultur tillslut.


Åh nej, finns de på riktigt?!



Nej, snälla - säg att det här är tecknat!

Anna Anka är gift med Paul Anka, och efter följande kommentar känns efternamnet passande på mer än ett sätt:
"Om din man vill ha att du suger av honom varje morgon det första han gör när han vaknar, ja då får du ställa upp med det som fru." 
Grammatiken i den meningen är ungefär lika förskräcklig som innehållet. 
Hon tycker inte om "damm och smyyts" och kör som en slavdrivare med städerskan.

Maria Montazami lärde sig att brygga kaffe för ett år sedan, och anser sig nu vara något av en expert på sysslan. Jag blir något konfunderad och misstänksam när hon talar en överdrivet dålig Silvstedt-svenska med extrem amerikansk brytning, samtidigt som hennes engelska låter som tvättäkta svengelska. Har hon fastnat med tungan någonstans mitt  i Atlanten...?
Maria tror dessutom att en naturlig följd av att en kvinna bär jogginbyxor kan bli att maken lämnar henne. Själv klär hon alltid upp sig vart hon än ska, för folk "tittar ju på henne" och vill inte se "nån ful människa som går omkring".

Må så vara att det är världsartisten Pauls fru som bär namnet Anka, men de riktiga ankläpparna sitter på Agnes-Nicole Winter. Hon är skild från sin tredje amerikanske make och ska nu börja sökandet efter en fjärde via en dejtingfirma. Den artificiella ytan till trots är nog hon den av tjejerna som trots allt verkar ha åtminstone en liten gnutta vett lurandes någonstans bakom den tilfixade fasaden.

Jag tittar på programmet på tv3 Play, men den riktiga sändningsdagen är måndagar, vilket känns väl genomtänkt, för herregud vilka måndagsexemplar!

(Bild: tv3.se)


Färgfattigt

All färg har runnit ut ur vår teve. Tydligen. Allt är i svartvitt. Beror inte på teveapparaten dock, för allt fungerar när man tittar på de analoga sändningarna. Det är den nya Telia-boxen som uppenbarligen tyckte det var bättre förr. Kan någon på Telia vara snäll och skicka hit en tekniker omedelbums?



Det enda positiva med situationen är att man kan titta på The Tyra Show och ändå få det visuella intrycket att man tittar på något högintellektuellt och kulturellt närande debattprogram.


När tänderna trillar ur munnen

I vissa lägen vill man önska sig långt bort från studietiden.
I lägen som detta, till exempel. Saftig räkning väntas.


Bild

 Lekte med doftljus med småttingarna tidigare idag och fick mig en smäll på tanden av en ljuslykta. Det small till lite, men ingen större skada skedd. 
Trodde jag.
Några timmar senare, när jag sitter och tuggar mellanmål, hör (eller snarare känner) jag hur det krasar till och halva fasaden lossnar. Från en av framtänderna, dessutom - munnens skyltfönster, så att säga.
Kastar mig lätt panikartat på luren till tandläkaren (eller ja, första samtalet gick faktiskt till mamma, som sig bör i krissituationer) och lyckas - tack gud, jultomten och tandfen! - få en akuttid imorgon förmiddag. Hos tandhygienisten, visserligen, så ytterligare ett besök kommer krävas längre fram, men alltid något! En person i steril rock och med plasthandskar på händerna kommer att stå lutad över mig och gräva runt blad mina tandrader. Det känns lugnande bara det - vetskapen om att imorgon kommer allt strålkastarljus (bokstavligen) kastas på min stackars stympade tand, som verkligen gnyr efter lite uppmärksamhet just nu.
Tills dess får jag helt enkelt försöka hålla mig lugn härhemma. Suga på min tand och slänga iväg en kvällsbön till tandfen.


Så här skönt hade jag när det helt plötsligt sade kraaas.


För några timmar sedan

Vädergudarna:

"Jasså, titta hörrni - Sara tänker till tennishallen. Om vi skulle ta och pausa 'lugnt- och fint-vädret' och slänga på lite regn- och snålblåsteffekter då, trots allt? Jaa, för tusan!"





Bloggtrubbel



Min blogg-meny har sprungit all världens väg, flytt alla världens dataskärmar och begravt sin nos någonannanstans. Tills jag hittar den igen får det gå bra utan.
Tips mottages såklart tacksamt, och om du skulle hitta min meny under en mossig sten någonstans är du välkommen att höra av dig!
Tills dess ska jag försöka förvandla dessa isblock till en någotsånär anständig kvällsmat:






Tänkvärt


Bilden är lånad härifrån.

Med mossa mellan pärmarna

Har precis läst ut min bok, en av Stephen Kings senaste.
Alltså: dags att börja på något nytt.



Boken på bilden har legat på min lista ganska länge, och för ett tag sedan fick jag med den hem från en loppis i utbyte mot femton silvermynt.
Utan att ha läst ett enda ord i boken har jag redan en mycket klar uppfattning om både den och dess författare. Därför ska det bli mycket spännande att äntligen läsa den och få min ståndpunkt styrkt (eller omkullsparkad?).
Det exakta utgivningsåret är jag lite osäker på, men jag tror inte att jag lurar er alltför mycket om jag säger att den utkom någon gång under den period då man fortfarande trodde jorden var platt.

Obalanserat intresse

Publiksiffrorna skiljer sig onekligen något åt mellan dam-och herrveckan i Båstad. Var och en som ser bilderna nedan kan säkert våga sig på en gissning angående vilken bild som hör hemma under vilken turnering.
Det var visserligen skönt att som åskådare under tjejveckan kunna slå sig ner där man ville på läktarna, istället för att vara tvungen att tränga sig fram mellan rader av svettiga ben för att nå fram till sina platser. Fast mest är det ju tråkigt, förstås - särskilt med tanke på att damturneringen enligt mig hade ett starkare startfält än herrarna. Gapande tomma läktare blir trots allt ingen fin reklam för damtennisen.


Foto: Privat, samt http://www.sydhalland.se

Ett mardrömsscenario

Du ligger i sängen. Lampan är släckt, sömnen nära.
Då plötsligt skärs tystnaden av det gälla surret från vad som bara kan vara en mygga. En mygga som smitit in genom balkongdörren och bidat sin tid i tystnad för att nu träda fram och uppvakta dig i mörkret.
Osynlig i dunklet, omöjlig att lokalisera och därmed omöjlig att tillintetgöra. Efter lite verklöst viftande med armarna är det bara att dra täcket över dig och kapitulera för sömnen ... för att sedan ...
vakna täckt av ilsket kliande myggbett.
Där befinner jag mig nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0