Idag har vi alltså hälsat på Flickan bakom den gula skylten.


Så här ser hon ut utan skylt.

Först fick vi oss en rundtur på universitetet, som kändes som en alldeles egen liten by. "Överförtjust" beskriver bäst min reaktion.


Örebro är en stad full av dockhus. Riktiga slottsportar med sirliga ornament kröner var och varannan förstukvist. Eftersom hösten hunnit koppla sitt grepp finns det gott om färgklickar, och många husväggar är insvepta i eldigt rött.


Själv gjorde jag mitt bästa för att matcha hösten med nötter och träkulor runt handleden.


Lunch måste man ju ha, och vi landade våra svultna lemmar på Subway och smaskade varma tonfisk- och "steak & cheese"-baguetter.


Kakor följde på köpet. Fullproppade med choklad och macadamianötter vann de genast mitt hjärta.


Lite shopping till matsmältningsprocessen. Jag haffade en grå mjukisklänning från H&M (den som koftan gör ett så alldeles utmärkt jobb med att dölja) och ett 25-kronors halsband från Myrorna. Guldigt och tungt som bly. Jag känner mig lite som en manlig hundrameterslöpare när jag tar på mig det.


Riktigt glad är jag också för den här sötsaken som begagnade tepåsar ska få vila sina trötta huvuden på. (Ni lägger väl märke till den alldeles förträffliga tekanne-utformningen?!)


Underbara, kryddiga dofter ute på trottoaren lockade in oss i en utländsk livsmedelsbutik, där vi köpte solrosfrön, pistagegodis och bröd för nästan inga pengar alls.


Dagens skönaste paus tillbringades med en gudomlig Pressbyrån-kaffe på en solig parkbänk vid slottet. Vid det  laget var fötterna ordentligt trötta efter timtal av knallande över kullerstenar.

Efter strapatserna på stan landade vi tungt hemma hos Erika.


Andreas kan inte ha penna och papper inom räckhåll utan att prydligt pränta ner sin autograf.
(Tvångsmässigt beteende eller en oskyldig kvarleva från barndomens drömmar om ett liv som fotbollsproffs?)
Här fick Erika en av sina teckningar signerade.


Brämhults Apelsin-Hallon. Ett örebroiskt påfund? Hemskt gott, hursomhaver.


När vi gick till bilen för att påbörja hemresan träffade vi på Erikas granne - som inte heter Chili, utan Curry. En mycket trevlig krabat som hon mer än gärna kidnappar lite då och då.

Nu är vi hemma igen.
Trötta och redo för soffan.