...men exakt hur mycket ska man stå ut med...?

Sitter just nu med en mugg morgonte ett tjockt lager fuktkräm som långsamt sjunker in i ansiktet. Mitt skydd mot kall och torr höstluft, kan man säga.
Krämer och sådant är nödvändiga saker, tycker jag. För sambon är det dock ett ganska avlägset ämne - frågar ni honom om hans åsikt så svarar han antagligen att det är gott med jordgubbskräm med mjölk. 


A innan allergin satte stopp för det roliga.

En gång, för sisådär två år sedan, lyckades jag dock ro iland det omöjliga. Jag vet inte hur jag fick honom att gå med på det hela (normalt sett hoppar han en meter upp i luften och försvinner som ett skott om jag sträcker en liten klick hudkräm mot honom), men hursomhelst så hade vi ett litet hemma-spa och kletade in oss med ansiktsmasker. Det dröjde dock inte länge innan friden var bruten och Andreas började klaga över den stickande känsla som ibland kan uppstå med mask i ansiktet. Han bet ihop en stund till, men sprang tillslut ut i badrummet för att skrubba bort smeten. När det tjocka lagret mjukgörande klet var bortskalat, lyste hans ömma ansikte som ett stoppljus. Den stickande känslan och den irriterande huden bestod hela natten, vill jag minnas - och vi lär nog aldrig dela ansiktsmask igen.