Det är precis så hemskt som man föreställer sig. Kanske lite värre.

Sanden på arenan kallas albero och är ofattbart gul. Som smält guld i solskenet. 
En liten blåsorkester inviger corridan genom att spela en paso doble medan deras instrument blänker i solen.
Läktarna är fullsatta, förutom den remsa som är allra mest utsatt för solen. Där är biljetterna billiga, men platserna i skuggan är sannoligen värda sitt högre pris då det går vågor av värme i luften inne i arenan, som förvandlas till en regelrätt gryta.


 

Sedan följer en högtidlig ceremoni med alla inblandade (utom tjurarna). Novilleros, banderilleros, picadores, mulåsnor och hästar om vartannat. Den lilla blåsorkestern levererar under hela corridan sina karakteristiska trumpetanden.




När tjurarna först släpps in på alberon dundrar de fram som riktiga åskväder. Naturkrafter. Musklerna spelar som enorma maskinverk under huden som glänser i solskenet. Novilleron (=ung tjurfäktare som ännu inte nått högsta graden) ser ut som en liten docka i sin glittrande ljusdräkt.
Men en corrida är aldrig på lika villkor. Visserligen blir en av tjurfäktarna skadad under kvällen, men varje tjur som beträder sanden är oundvikligt dömd till döden. Redan innan den gör sin entré får den ta emot stick och hugg i nackmuskeln, för att ilskna till och samtidigt försvagas en aning.
 Det som följer är en utdragen dödsdans.
Allteftersom försvagas tjurarna i dödskampen, deras sidor börjar glänsa av rött blod och deras alltmer rosslande, ojämna andhämtning ekar högt mellan läktarna.




Så fort en tjur dött, släpas den ut från arenan av festsmyckade mulåsnor.
Spanska farbröder med vita skjortor och läderbrun hud puffar på sina feta cigarrer och lever sig med under hela föreställningen och visslar, buar och ropar "Bravo!".




Det är ett gruvligt skådespel, men någonstans var det samtidigt vackert i all sin brutalitet.

* * *

A las cinco de la tarde.
Eran las cinco en punto de la tarde.
Un niño trajo la blanca sábana
a las cinco de la tarde.
Una espuerta de cal ya prevenida
a las cinco de la tarde.
Lo demás era muerte y sólo muerte
a las cinco de la tarde.

* * *

Den stora gåtan måste väl ändå vara att denna företeelse fortfarande tillåts förekomma. När man satt på åskådarbänkarna kändes det som att man flyttades flera hundra år bakåt i tiden, som att tiden stått stilla på världens tjurfäktningsarenor medan den övriga världen rört sig framåt.
Och så fortsätter det.

Avlade ett besök på Gengåvan idag. Först trodde jag dock att vi hamnat vid Mekka, att döma av bilköerna och den trögflytande folkhopen som fyllde upp varenda vrå av lokalen.
Att handla på loppis och secondhand är ett nyväckt intresse hos mig, jag har nyligen upptäckt hur kul det är att kompenera ihop sina egna serviser med koppar och fat från alla möjliga håll. Varje gång jag kommer in i en stor lokal fullproppad från golv till tak med skräp och skatter om vartannat blir jag alldeles pirrig i varje liten cell. Så många möjligheter! Det svåra är att sålla guldkornen från bråten. Det gäller att inte tappa huvudet och stoppa varje liten pinal i varukorgen. Det är så lätt hänt, men man kan faktiskt ha för många assietter och glasskålar.
Efter att ha fyllt vår korg till belåtenhet tillbringade vi i runda slängar 30 (trettio) minuter i kö. Det otroligt tröga kassasystemet måste vara Gengåvans främsta försäljningstaktik, eftersom man drivs att hela tiden slå nya lovar runt butiken medan man väntar. Vi fick flera tillskott i vår korg på det viset.

Den här rejäla kannan tänkte jag ha som vatten- eller safttillbringare. Eller möjligtvis som blomvas.  

Andreas blev mycket nöjd med sitt bokstavligen enorma fynd: en ölsejdel som

Nu förstår vi varför hantverkare behöver så många kaffepauser...
*
Världens äldsta man har dött, kan man läsa på textteve. Det är en (av naturliga skäl) mycket frekvent figurerande nyhet i media.
*
Tv4sport har inte riktigt fått kläm på det där med reklamavbrott under tennismatcher.

Jag har tidigare bloggat om både Nadya Suleman - den (ö)kända åttlingmamman - och Mr Jackson. Idag skriver Aftonbladet om hur Jackson genom ihärdiga övertalningsförsök försökte förmå Suleman att låta honom adoptera de små parvlarna för att ge sina egna barn en liten armé av nya syskon.
Med tanke på hur det gick sedan var det nog klokt av modern att inte genomföra affären.
Hur som helst , efter detta sammanträffande; ser ni nu hur min blogg genomsyras av röda trådar?!